hejdå här och välkommen där

ibland vet man inte vad som ger det andra
ett möte med en människa, som gav någon form av rörelseenergi,
som gav tillbaka och helt plötsligt blev det klart
att sätta punkt här.

börja om någon annanstans

så det gör jag nu
hit! till nr sju

hejdå här
välkommen där

november och diffus dimma

november

det slår mig att jag inte hunnit med detta året
knappa två månader kvar av tjugosjutton

det ända jag kommer ihåg av året som gått
är några få nedslag av händelser. av känslor
men resten, som om dagarna aldrig funnits och det mest är diffus dimma

det blir som en suddig sorg av att ha missat att leva
jag scrollar bland bilderna i min telefon och i flödet jag delat, 
ser att jag har varit levande
en liten tröst

jag har försökt sätta punkt. stopp. nej. 
flera gånger, men inte lyckats.
nu har kroppen klivit in, hjälpt mig
och de senaste veckorna har förändringen kommit gradvis.

det ger mig hopp om att dagarna som kommer
kommer att levas med större närvaro
att kropp och sinne kommer att vara på samma plats
och att hjärtat kommer att dra ner på slagen

>>>--------------------->

så kommer fyra lediga dagar på raken
jag ska samla på minuter av långsamhet
kanske äta musslor och måla fönster
fångas upp av tankar och skratta med någon fin

 låta dagarna som gick vara och låta dagarna som kommer 
bli ett äventyr!

livet sen då och svånårbar

livet sen då

för flera veckor sen när jag använde bokstäverna senast

jag fick ännu en vecka i solen

med en familj som bor i mitt hjärta på så många plan

jag tittar mig ständigt i ögonen, tänker jag

och inser samtidigt att jag inte mött mig själv på väldigt länge

det är bara det översta fladdret som jag får tag i, 

men den genuina delen av den som är jag är svårnåbar 

jag rör mig i ränder

till det som stället som varit min plats i mer än tretton månader

allt som är i rörelse där, som inte stannar upp, som inte blir vilsamt för någon

har börjat dra i stresstrådarna och de blir fler än jag hinner mästra

någon dag rinner tårar längs kinderna

avskedet som är sorgligt tar plats och ändå inte alls

annat trycker sig in i mellanrummen

så får jag ord på papper med en doft av det jag önskat och en doft av det jag ogillat

jag köper stolar som jag monterar

som ett försök till förändringen

jag hittar färgburkar i källaren och tänker att snart ska jag

en säng ska beställas och jag ska ha gardiner som jag inte haft på tjugo år

jag är fladdrig

så kommer kvällen och jag ska träffa en själ som jag längtat efter

och det känns så vackert och vilsamt

järngrepp och i skarven

det blev en vecka i njutbar värme och långsamhet

och för första gången på tretton månader, lyckades jag få ner pulsen och släppa

släppa det där som hållit mig i ett järngrepp

det var så vackert, så salt, så skönt

jag fångade den tidiga morgonen

såg solen gå upp, simmade ensam i det sammetsmjuka vattnet

läste ord som landade, drack svalkande öl och fick mat serverad

slumrade i solstolen och hittade tillbaka till mig själv

vackra grekland, tack

*****

i skarven mellan omvärlden och min själ

där ser jag önskningarna om vad jag vill

så himla gärna och önskar och vill

ibland händer det att jag låter mig luras, 

att önskan om den där kärleken, om tvåsamheten, om vardagslyckan tar över

och jag jämkar, suddar ut det där som är viktigt för mig, anpassar mig och okejar

tills dagen kommer och jag inte längre gör det.

det blir tvärstopp och punkt och nej, det här går inte

jag höll på att skriva att "jag är för gammal för..."

men det är nog mer att jag är tillräckligt gammal för att veta, 

för att inte kasta bort mig själv och min tid och energi

och jag tänker att det handlar om allt i från relationer,  arbete och tråkiga böcker

***

det blev höst igen

med vemod, lust och längtan

det kommer att bli en höst med nya färger

gammalt ska ut och nytt ska in

och jag tror att det kommer att bli bra

riktigt bra

mitt eget ankare och salt hav

jag fångar vinden och salt hav när söndagen tar fart

och jag fångar en stunds återhämtning

jag handlar blommor och viker tvätt när dagen dalar

jag tänker på sommarpratet med sven melander, 

och stunden när han pratade om lycka

om min egen lycka

det är fint det där när tankarna landar och en spinner vidare

sen det där med att jag vet en hel del hur människor funkar

framförallt känner jag mig själv och hur jag funkar och vet mina signaler

och ändå slår det mig med all kraft, min reaktion på det senaste året

den där inre stressen som egentligen talar om att jag är så trött

jag omfamnar, håller fast och samtidigt släpper taget

i mitt medvetande rör jag mig mot en annan verklighet och en snällare tid närmar sig

och jag är mitt eget ankare

alltid och oavsett

mjukheten och regnskurar

det långsamma och loja

och mjukheten har uteblivit

andetagen har inte tagit sig hela vägen 

kroppen har inte fått solen och salta bad i tillräcklig dos

den sista dagen av semester kom med solsken och regnskurar

jag har lovat mig att bli lite snällare mot mig själv efter semestern

mer ledig tid, avstängd telefon och minimera kvällsarbete

som alltid när vemodet rullar in

kommer tvivlet på om jag är på rätt plats

om jag gör det mitt hjärta innerst inne önskar

om jag fångar lyckan när den fladdrar förbi

stefan sundström sjunger om att det var en bra sommar för fläder

och jag, jag vet inte ens om det var det

för just denna sommaren fladdrade förbi utan att jag han med

för ett år sen och jag landar aldrig

jag läser om tankarna jag hade för ett år sen

"de där dagarna när jag inte finner ro där

när det kryper i kroppen"

hittar meningen som beskriver de senaste dagarnas känsla

jag läser böcker och sover

klipper häck i regnet och får myggstick

dricker ett glas vin när kvällen kommer och skriver med vänner

men jag landar aldrig

själen stillas inte

jag trodde att första veckans semester skulle låta mig få ro

efter det intensiva året, men nej

jag brukar vara bra på att vara ledig, hör jag mig upprepa när jag pratar med folk

och jag undrar varje gång jag säger det, vad det är som gör att jag tappat det

har jag nu tappat det, borde jag ju kunna hitta det igen

kanske är det kroppen och själen som gjort lite väl många resor,

både fysiska, mentala och själsliga, det senaste året

så att själen inte riktigt hittar hem

jag behöver värmen, kvällsdoppen, vännerna, skratten

jag behöver stillheten, njutningen, lyckan på höjden

jag behöver att vara på samma plats i mer än ett halvt dygn, samtalen, musiken

>>--------------->

imorgon ska jag ge mig själv långsamheten

och ringa anticimex för att bli av med mina getingbo på balkongen

fortsätta läsa om britt-marie och styra upp de sista dagarna av ledigheten

men nu,

vin och fotboll